Iluýa sitter längst ut på bergets nakna kant. Hen dinglar med benen i lugna, nästan rytmiska rörelser. De tjockt rosa socker vaddsmolnen rör sig långsamt förbi där under.

Vinden leker med den långa svansen som sveper fram och till baka bakom kroppen. Iluýa drar den närmare sig och tittar mot månens bleka sken. Det är rogivande här, långt bort från den sovande människovärlden och dess ständiga brus.

Något svagt, nästan knastrande gör att Iluýa vinklar bak öronen. Det hörs klart och tydligt. Det måste vara ett ensamt barn som de vuxna inte längre lyssnar på. Eller som kanske till och med blivit helt bortglömt.

Långsamt reser sig Iluýa och kommer upp på tassarna. Hen fäller ut vingarna på ryggen och de ger ifrån sig ett papperstorrt ljud. Vingarna darrar till av rastlöshet. Äntligen. Hen har väntat i vad som känns som en evighet. Skuggorna omkring kryper allt närmare och följer varje rörelse.

– Det är dags! säger Iluýa. Sedan lutar Iluýa kroppen över bergets vassa kant och föreställer sig det ensamma barnet långt där nere i molnens stilla hav.